En social kris

Vid mitten av 1800-talet saknade samhället beredskap för att hantera den sociala situationen i städerna, bland annat genom att det i realiteten uppstått ett vakuum mellan det gamla sockensamhället och det folkhem som skulle dröja ytterligare omkring hundra år.

Den kyrkliga socknen skulle ha uppgiften att organisera tillvaron för de fattiga som prästen ännu kunde ha uppsikt över, men ordningen underminerades genom dåtidens informationsexplosion: tidningar, nya kommunikationer, industrialiseringen, inflyttningen till städerna och den stora emigrationsvågen.

För att klara bostadsförsörjningen hade staden satt sin lit till marknadskrafterna. Det byggdes mycket, men inte tillräckligt med bostäder som var åtkomliga för vanligt folk. Den filantropiska rörelsen med rötter i England kom att betyda mycket för utvecklingen av sunda bostadsförhållanden. Förmögna stockholmare medverkade till sociala bostadsstiftelser, föregångare till 1900-talets allmännyttiga bostadsföretag.

Kyrkans roll förändrades genom 1862 års kommunalförordningar. Stadsfullmäktige och landskommuner tog över viktiga funktioner som sockenstämman haft, bland annat ansvaret för fattigvården. Den funktionsuppdelning som därmed skedde i samhället beskrevs av Lundabiskopen Thomander som konstaterade att ”fattigfogdens kall” skildes från ”själasörjarens människovänliga värv”. Samtidigt hade Sverige nåtts av den väckelserörelse som svept genom norra Europa. I Stockholm rönte en socialt präglad gren, diakonirörelsen, stort intresse. Troende personer ville dels komma sin nästa till undsättning, dels blåsa nytt liv i en kyrka som man uppfattade som förstelnad.

Nya idéer

Per-Anders Fogelström har livfullt skildrat Stockholm under 1800-talets senare del. Man ser framväxande industrier i en ännu ganska lantlig stad. I Hjalmar Söderbergs stockholmsskildringar från sekelskiftet möter man samhällsomdaningens vinnare i en mer eller mindre charmig borgarklass. Vem skulle bekymra sig om de stockholmare, både gamla och åtskilliga inflyttande, som inte sällan förgäves sökte försörjning i staden? De som fastnade i usla
bostäder med fattigdom, sjukdomar och annan nöd som vardagsmat?

Det gjorde det sällskap av kvinnor och män som 1849 bildat Sällskapet till beredande af en
diakoniss-anstalt i Stockholm, en förening med målsättningen att grunda en ”Diaconiss-inrättning i Stockholm”, sedermera Ersta diakoni. Syftet var att utbilda kvinnor ”till sjuka, nödlidande eller eljest behöfwande likars wård och underwisning”.

Idén att grunda en diakonissanstalt i Stockholm kom från Tyskland. Diakonissällskapets verksamhetsledare i Stockholm blev prästdottern Marie Cederschiöld. Hon hade utbildats för sin uppgift vid diakonissanstalten i Kaiserswerth i Tyskland. Hon vistades där samtidigt med Florence Nightingale, känd föregångsgestalt inom engelsk sjukvård. Marie Cederschiölds gärning skulle bli minst lika banbrytande på svensk mark.

Sveriges första sjuksköterskeskola

Sällskapet öppnade ett lägenhetssjukhus, en inrättning med plats för mellan åtta och tolv patienter på Pilgatan 8 på Kungsholmen i Stockholm. Platserna uppläts för de kvinnor och barn som var mest utsatta i slumkvarteren.

Ansvaret för undervisning och sjukvård upprätthölls av manliga läkare från Serafimerlasarettet, Stockholms enda egentliga sjukhus vid den tiden. Eleverna skulle komma att bli Sveriges första sjuksköterskor. Det fanns från början inga kursplaner, utan det arbetsplatsbaserade lärandet utvecklades över sjukhusbädden.

Med utbildningssjukhuset inleddes ett nytt kapitel i svensk utbildnings-, kvinno- och välfärdshistoria. Det blev också en milstolpe i den svenska diakonins utveckling. Genom att starta landets första sjuksköterskeskola introducerades utbildad sjukvårdspersonal på ett område där dittills sjukvaktare assisterat läkarskrået, den enda profession som då fanns inom sjukvården.

Hälften av ledamöterna i styrelsen för Svenska Diakoniss-Sällskapet skulle vara kvinnor. I en tid när ytterligt få yrkesvägar var öppna för kvinnor erbjöd sällskapet arbete och utbildning. Allt fler ogifta hemmadöttrar stod utan arbete, bland annat därför att de otillräckliga folkskoleplatserna ofta tilldelades pojkar. Utan man, arv, utbildning eller arbete var en ogift kvinna utsatt, när föräldrahemmet upplöstes. Diakonissanstalten erbjöd utbildning, arbete samt kollektivt boende och försörjning för dem.

På Kungsholmen expanderade verksamheten med skola och barnhem. Genom flytten 1864 till Erstaklippan på Södermalm kunde det diakonala arbetet fortsätta att växa. Många nya verksamheter tillkom i pionjärernas anda av respekt för medmänniskan och hennes egen växtkraft. Målgruppen var fortfarande ”behöfwande likar”. En hushållsskola tog sikte på unga kvinnor som annars ofta var tvingade till försörjning på Stockholms gator. De fick härbärge och utbildning så att de efter konfirmation skulle ha en chans på dåtidens arbetsmarknad för kvinnor.

Diakonirörelsen växer

Efter Marie Cederschiölds avgång kom Johan Christoffer Bring att bli den första manlige föreståndaren för diakonissanstalten. Han var präst och mån om att vinna Svenska kyrkans församlingar för diakonins idé samtidigt som diakonissornas kall, deras utbildning och status, inte skulle regleras som ett kyrkligt ämbete. Den första församlingsdiakonissan från Ersta fick tjänst i Adolf Fredriks församling på 1880-talet.

Som en effekt av bland annat diakonirörelsens ansträngningar blev Svenska kyrkans församlingar inte bara inriktade på andlig omsorg om individen, utan även på att stötta individer socialt, med rådgivning och med ekonomiskt bistånd. Deras syfte var att lindra andlig och social nöd, men inte att ge yrkesutbildning.

Utbildningar till diakonissa erbjöds på Ersta, vid Samariterhemmet som startade i Uppsala 1882, liksom vid Vårsta diakonigård som inrättades 1912 i Härnösand. Vårsta var i början en filial till
Ersta (»Om ni har ert så älskade Ersta, skulle vi då ej kunna få ett lika vackert Vårsta«, resonerade initiativtagarna).

Stiftelsen Stora Sköndal

Stiftelsen Stora Sköndal har sitt ursprung i Gävle, där Svenska diakonsällskapet för utbildning av manliga diakoner startade 1898. Sällskapet kan ses som ett uttryck för den så kallade Församlingsrörelsens strävan efter att tillvara ta och utveckla lekmannakrafterna inom kyrkan. Utbildning var huvudsyftet och den sociala situationen i dåtidens Gävle en bakgrund. Män skulle utbildas ”för fattigas, sjukas, förkomnas eller eljest nödställdas vård och hjälp”. Verksamheten i Svenska Diakonianstalten flyttade 1905 till Stora Sköndal i södra Stockholm, bland annat för att man behövde ”ett rikare övningsfält”. Manliga diakoner skulle komma att tjänstgöra bland annat som ödemarksdiakoner, soldathemsföreståndare inom sjömanskyrkan och inte minst inom
den framväxande socialvården.

Bräcke diakoni

Den senaste stora diakoniinstitutionen i Sverige, Bräcke diakoni i Göteborg, kom till 1923 som Göteborgs diakonissanstalt med uppdraget att utbilda diakonissor. Kring sekelskiftet pågick en stark expansion av staden. Tillväxten drevs av att industrialiseringen i Sverige satte fart på exporten. Det medförde ökade volymer av gods i hamnen och en kraftig utbyggnad, samtidigt som arbetsvillkoren, i den mån man fick arbete, var hårda. Diakonissanstalten kom till som en reaktion på nöden bland de fattigaste och utslagna och det var där som diakonissorna skulle vara med och lindra. För den utbildning som var huvudsyftet fanns i stadens misär många tillfällen till praktik.

Diakoniinstitutionerna utvecklas med samhället

De fem större diakoniinstitutionerna i Härnösand, Uppsala, på Ersta och i Stora Sköndal i Stockholm samt i Göteborg försörjde den egna verksamheten, samhällets vård och omsorg samt Svenska kyrkans församlingar med professionella yrkesutövare.

Välfärdssamhället fick sina konturer efter andra världskriget. Även om välfärdsstaten drog nytta av diakoniinstitutionernas verksamhet, ville man inte erkänna dess roll i välfärdsproduktionen. Dåvarande kyrkominister Alva Myrdal beskrev vid en diakoniriksdag i Gävle 1971 den personligt präglade diakonin i församlingen som betydelsefull och angelägen. Samtidigt gjorde hon klart att det institutionella vårdansvaret hörde samhället till.

Detta var en sanning med modifikation, för diakoniinstitutionerna och stadsmissionerna fortsatte envist att erbjuda sjukvård, omsorg, socialt arbete och utbildning. Ersta diakonissanstalt byggde
successivt ut sitt sjukhus. Inom Bräcke diakoni utvecklades till exempel den svenska barn- och ungdomshabiliteringen vid Bräcke Östergård.

Samhällets utveckling innebar överlag att välfärdstjänsterna specialiserades och professionaliserades. Samma sak präglade verksamheten vid diakoniinstitutionerna. På 1940-talet började företrädare för de utbildande diakoni-institutionerna att träffas regelbundet. De olika diakoniutbildningarna utvecklades bland annat genom ett gemensamt kursplanearbete.

Därmed påbörjades utvecklingen mot att diakoniutbildningarna steg för steg blev likartade. Utbildningen till diakonissa eller diakon blev åtskild från fackutbildningen som man antingen hade med sig till diakoniutbildningen eller skaffade sig under tiden som man studerade till diakon eller diakonissa. Yrkesutbildning till sjuksköterska kunde man även fortsättningsvis få vid Ersta diakonissanstalt. Vid Stora Sköndal utbildades diakoner med inriktning mot socialt arbete och 1959 började man, med inspiration från tyska diakoniinstitutioner, även att utbilda kyrkomusiker.

Ersta Sköndal Bräcke högskola bildas

Ersta Sköndal Bräcke högskola bildades 1 januari 1998 genom sammanslagning och integrering av högskoleutbildningar, forskningsverksamheter och vidareutbildningsprogram vid Ersta diakoni och Stiftelsen Stora Sköndal. Den 1 januari 2006 blev högskolan ett aktiebolag med Ersta diakoni och Stiftelsen Stora Sköndal som ägare och den 5 oktober 2010 blev även Bräcke diakoni delägare. 2017 ändrades namnet till Ersta Sköndal Bräcke högskola. Högskolan är privat, organiserad som ett aktiebolag, men utan krav på vinstutdelning. Högskolan bedriver idag utbildning och forskning inom områden som kan spåras direkt tillbaka till diakonirörelsen under 1800-talet.