Stiftaren vill då tydligt framhålla att han på intet vis avser att bisträcka personer, som genom dryckenskap, oordentligt leverne, slöseri eller genom annat eget förvållande råkat i nödläge, de må nu tillhöra vilken klass som helst i samhället.

I motsats till dessa finnes många, som fastän skötsamma och arbetsamma, dock nätt och jämnt lyckas att hålla nöden utanför dörren och hellre påtaga sig försakelser och umbäranden än de vilja söka hjälp.

Sådana medmänniskor anser stiftaren göra sig särskilt förtjänsta av att uppmuntras och räckas en stödjande hand och därigenom se att deras tysta och vackra strävan att göra rätt för sig, trots de ofta otillräckliga inkomsterna är uppskattat och värderat åtminstone på något håll.